Undrar....

om det är dags att blogga igen.
Helgen har varit bra och ganska lugn.
I fredags hade J tjejfest med 4 kompisar det blev mat, godis, film och sminkning. Jag och R flydde över till grannarna en stund för att låta dem vara ifred.

På lördagen hade vi gäster och R lagade som vanligt maten och som vanligt blev det jättebra.
Förrätten var halstrade pilgrimsmusslor på lufttorkad skinka och rostad baguette. Mums var det.
Till varmrätt blev det ett recept som heter Oxfile africana från Glenn Strömbergs kokbok. Det är jättegott.
Efterrätten bestod av kesella, vaniljkesella, pepparkakor och stekta äpplen.
Mätta blev vi allihop.

På söndagen var det middag hos mamma och sedan fortsatte vi med ostbricka hos grannarna. Det blev en riktig mathelg.

Livet går sin gilla gång

Sedan jag bloggade sist så har jag börjat arbeta först 50% och nu arbetar jag 75%. Jag har också haft lite semester. Vi hade flera underbara dagar med våra kompisar C & H och våra båtar.

Vi var 4 dagar i Kalmar och hälsade på min bror och hans familj.

Kalmar är en väldigt mysig stad. Man har aldrig långt till vattnet och det det finns mycket fint att titta på.



Nu är det 5 månader sedan jag slutade äta mjölkprodukter och glutenprodukter. Min tarm blir bättre och bättre. Vissa dagar är sämre och vissa dagar är bättre men överlag så blir jag ändå bättre.



Hörde idag på radion att den morddömde David Sjöblom har rymt från sin frigång. Vad fan är frigång?
Hur kan man ha rätt till att få frigång när man har dödat flera människor och anses vara "mycket farlig". Vad är det med det svenska rättsväsendet?? Man blir alldeles mörkrädd.
Jag tycker att när man har dödat någon så har man inte rätt att komma ut bland allmänheten igen än mindre få komma ut på så kallad frigång. Det kan inte vara rätt.

Ett stort grattis

vill jag ge till min man R som har sålt sitt första foto. Efter enträget fotograferande har han alltså sålt sin första bild till offentligheten.
Jag har hela tiden hejat på och sagt att någon gång så kommer det första köpet och se där nu kom det.
Ännu en gång GRATTIS!!!!!!

Ren mobil

Äntligen har jag något annat att skriva än om min sjuka och kassa mage vilken iofs har blivit mycket bättre men det är en annan historia.
Igår gick jag och mamma ut på en promenad. Den var kort men den blev av. Jag orkar inte så långa promenader än men det skall bli bättre. Efter promenaden så slängde jag shorts (ja jag hade faktiskt det och linne på mig) strumpor, och alla andra kläder i tvätten.

Efter en stund undrade jag vad det var som dunkade i tvättmaskinen. Då kom jag på: åhhhhh min mobil låg ju i shortsen!!!!
Rusade ut i tvättstugan och stängde av tvättmaskinen. Grävde bland alla blöta kläder och vad hittade jag längst ner i maskinen? Jo min lilla mobil. Den såg inte ut att må bra. Klantigt eller????
Jag plockade isär den och lade in den i ugnen på 30 grader för att försöka torka den och ser man på nu fungerar den. Vet inte hur länge men den fungerar just nu iallafall.

Jag slutade att äta mejeriprodukter och glutenprodukter när jag blev utskriven från sjukhuset den 26 mars och sakta men säkert verkar det som jag blir bättre. Blödningarna har avtagit avsevärt och även toabesöken. Känns jättebra eftersom läkarna tycker att jag är så dålig och att vi har provat allt så de vill absolut operera mig. Tänk om jag kan slippa operation och stomi på magen. Ingen skulle bli gladare än jag. Konstigt nog så har jag frågat läkarna hela tiden om det finns något jag skall tänka på när det gäller kosten för att jag skall bli bättre och de hävdar hela tiden att kosten inte har med ulcerös colit att göra. Jag har hört från många olika människor som antingen själv har ulcerös colit eller känner någon som har det, som har tagit bort mejeriprodukter och de mår numera mycket bättre. När skall läkarna lyssna på oss sjuka??

Nu har det blivit så där igen

Alltså alldeles för långt mellan bloginläggen.

Sedan sista inlägget så har följande hänt:
Jag har varit med i en studie om ulcerös colit sedan den 10 januari. Samtidigt som jag återigen blev inlagd på sjukhus. Det innebar att man ingick i en grupp där hälften fick prova att sitta i tryckkammare och hälften fick vanlig medicinbehandling. Läkarna lottade om vem som skulle få vara i tryckkammaren och vem som inte skulle få vara där.
Min lott blev att jag inte fick prova det, men det gjorde inte så mycket (tror jag) för att det innebar att man skulle sitta i kammaren 2 timmar varje dag, måndag till fredag i 6 veckor. För min del så blev det alltså bara lite extra läkarbesök, fler endoskopier och att jag fick fylla i 2 st olika enkäter om min hälsa. När jag hade legat på sjukhuset i ett par dagar så var det dags att göra en coloskopi. Den visade att jag är mycket inflammerad från ändtarmen och 22 cm uppåt. Läkaren sa att det är ingen katastrof men det är heller inte bra.
Då sa jag till läkaren att jag ville ha en ny dos med Remicade, men det blev kalla handen. Näe sa dom, för förra gången du fick det så fick vi inte det resultatet vi önskar. Jag blev grymt besviken och undrade: vad händer nu då? Står jag i en återvändsgränd eller vaddå?
Dagen efter blev jag utskriven och jag mådde så bra i flera dagar att jag tänkte: hääärligt äntligen har det vänt!!
Men glädjen var som vanligt kortvarig. 4 dagar efter utskrivningen blev jag dålig igen. Samtidigt var det dags att göra ett besök hos läkaren för studiens skull. Då gjorde de också en rektoskopi på mig. Läkaren sa inte så mycket men jag förstod att det inte såg bra ut.

Onsdagen den 6 februari ringde läkaren för att fråga hur jag mådde. Jag svarade att jag inte mådde bra. Då sa han att vi skulle göra ett försök med Remicade i allafall, men först behövde jag göre en coloskopi för att kunna avsluta studien som jag var med i. Det visade sig att jag får inte vara med i studien om jag får Remicade. Jag blev så glad att jag nästan jublade i telefonen. Coloskopin son gjordes den 8 februari visade att inflammationen hade gått högre upp, vilket inte är bra.
Då sa läkaren att vi gör 2 försök med Remicade och blir jag inte bra efter det så är det operation som gäller. Gulp sa jag. Jag vill ju helst inte opereras. Jag fick min Remicade samma dag och mådde jättebra i en vecka. Det kom nästan inget blod alls när jag var på toaletten. Glädjen stod högt i tak. Jag mår fortfarande ganska bra men blödningarna har tilltagit lite grann. Fredag den 22 februari är det dags för min andra dos av Remicade och jag hoppas innerligt att jag blir bra efter den annars ligger jag risigt till för operation. Håll tummarna för mig.

Trevligt....

blev det som vanligt på nyårsafton.
Vi kom till C och H kl. 18.00. Hade med oss vårat bidrag till nyårsfesten som i år var att göra efterrätten. Vi delar ju alltid upp maträtterna på oss alla fyra familjer. Det är ett himla bra upplägg för på så vis blir det inte så jobbigt att ha nyårsafton hemma. V gick som en osalig ande hela kvällen och väntade på att klockan skulle bli tolv så att han kunde gå ut och smälla smällare.
Tänk att man kan tycka att det är så roligt.

Det enda man kan ha dåligt samvete över är C:s mammas duk. Herregud vad den såg ut!!!
Det började med att FH slog ut ett glas vin med sin kamera. Sedan spillde H öl och kaffe. Lite senare var det R:s tur att välta ett glas vin med sin kamera och till slut så välte FH ut ett glas vin till med sin kamera men denna gången hamnade det över C:s nya klänning och bordet.

Vi fick också träffa C och H:s lånehund som är väldens snällaste och lugnaste vovve. Så söt!!
Ibland kom han smygande och satte sig på golvet med ryggen mot dig för att tala om att han ville bli kliad på ryggen.

Någon ny medicin den 4 januari blev det inte. Jag har fått en förkylning i kroppen som inte vill ge med sig och på grund av det så kan jag inte få någon injektion av Remicade. Dessutom har jag fått blåsor på insidan av överläppen och har ont i hela munnen.
Ringde till sjukhuset i onsdags och talade om för dom att jag hade fått förkylningen och blåsorna och då sa sköterskan att hon skulle prata med läkaren om det och min sjukskrivning.
Hon återkom efter ett par timmar med beskedet att jag skulle hämta ut en medicin som heter Mycostatin mot blåsorna och att jag skulle börja jobba halvtid. Jag blev helt överraskad att jag skulle börja jobba för jag är inte bättre nu än när jag blev sjukskriven från början. Försökte tala om det för sköterskan men hon sade bara: "det har läkaren bestämt".
Nu har jag använt medicinen mot blåsorna i 4 dagar och det blir inte bättre i munnen.

Fy vad jag gnäller varenda gång jag skriver i bloggen men just nu är detta min verklighet och det känns bra att kunna skriva av sig sin ledsamhet och hopplöshet. Jag oroar mig för biverkningarna av alla mediciner jag måste hålla på att äta hela tiden.
Jag vill bara bli bra och börja leva ett liv igen.