blev det som vanligt på nyårsafton.
Vi kom till C och H kl. 18.00. Hade med oss vårat bidrag till nyårsfesten som i år var att göra efterrätten. Vi delar ju alltid upp maträtterna på oss alla fyra familjer. Det är ett himla bra upplägg för på så vis blir det inte så jobbigt att ha nyårsafton hemma. V gick som en osalig ande hela kvällen och väntade på att klockan skulle bli tolv så att han kunde gå ut och smälla smällare.
Tänk att man kan tycka att det är så roligt.
Det enda man kan ha dåligt samvete över är C:s mammas duk. Herregud vad den såg ut!!!
Det började med att FH slog ut ett glas vin med sin kamera. Sedan spillde H öl och kaffe. Lite senare var det R:s tur att välta ett glas vin med sin kamera och till slut så välte FH ut ett glas vin till med sin kamera men denna gången hamnade det över C:s nya klänning och bordet.
Vi fick också träffa C och H:s lånehund som är väldens snällaste och lugnaste vovve. Så söt!!
Ibland kom han smygande och satte sig på golvet med ryggen mot dig för att tala om att han ville bli kliad på ryggen.
Någon ny medicin den 4 januari blev det inte. Jag har fått en förkylning i kroppen som inte vill ge med sig och på grund av det så kan jag inte få någon injektion av Remicade. Dessutom har jag fått blåsor på insidan av överläppen och har ont i hela munnen.
Ringde till sjukhuset i onsdags och talade om för dom att jag hade fått förkylningen och blåsorna och då sa sköterskan att hon skulle prata med läkaren om det och min sjukskrivning.
Hon återkom efter ett par timmar med beskedet att jag skulle hämta ut en medicin som heter Mycostatin mot blåsorna och att jag skulle börja jobba halvtid. Jag blev helt överraskad att jag skulle börja jobba för jag är inte bättre nu än när jag blev sjukskriven från början. Försökte tala om det för sköterskan men hon sade bara: "det har läkaren bestämt".
Nu har jag använt medicinen mot blåsorna i 4 dagar och det blir inte bättre i munnen.
Fy vad jag gnäller varenda gång jag skriver i bloggen men just nu är detta min verklighet och det känns bra att kunna skriva av sig sin ledsamhet och hopplöshet. Jag oroar mig för biverkningarna av alla mediciner jag måste hålla på att äta hela tiden.
Jag vill bara bli bra och börja leva ett liv igen.
