Ja det där...

som jag skrev i sista inlägget om att vara hemma en vecka till och bli riktigt bra, det stämmer inte.
Efter det inlägget så har det varit sjukhusvistelse i cirka 10 dagar för att jag skulle få medicinen (kortison) intravenöst istället för tablettform. Funkade sådär kan man säga. Visst var det bra så länge som jag åt sjukhusets så kallade "snällkost", alltså sjukhusets idé om mat som inte smakar något och är utspädd till max.
Klart att magen håller sig i schack då!! Fredagen den 14 december blev jag utskriven från sjukhuset och sedan satte helvetet igång.
För varje dag som gick så blev jag sämre och sämre. På torsdagen var jag redo att ge upp totalt. Jag var och hämtade J från skolan och när vi åkte hem fick jag världens frossa. Det var bara att lägga sig under filten med joggingkläder på och försöka sluta frysa när vi kom hem. Vid det laget så var jag nära gråten. Livet kändes ganska hopplöst.
Då ringde de från sjukhuset och sa att jag skulle göra en akut lungröntgen och jag måste åka direkt för det var bråttom. De sade att man skall kolla att jag inte har tbc och om jag inte har det så skall jag få en medicin som heter Remicade dagen efter som skall hjälpa väldigt bra mot ulcerös colit.

Sagt och gjort, satte mig i bilen helt slut som jag var, men jag kom fram till Östra sjukhuset och gick upp till röntgen. Jag fick komma in nästan direkt.
Väl därinne tog jag av mig tröja och bh och gick fram till en ställning där jag skulle hålla i två handtag som satt på var sin sida. Röntgensköterskan sade till mig att ta ett djupt andetag och hålla andan medans hon gick ut och tog bilden.
Andetaget var för djupt kan jag säga, för helt plötsligt så ramlade jag i golvet. Svimmade som en annan toka. Jag skrämde vettet ur den stackars unga sköterskan.
Som tur var fanns det en säng därinne som jag fick lägga mig på och sedan fick jag en dricka och en bit choklad. De var så snälla mot mig.
Efter att jag vaknat till liv igen och fått lite ny energi så tog vi bilderna.
Som tur var så hade jag inte tbc. Man får vara glad för det lilla!
På fredagen fick jag min dos av Remicade och kände mig genast mycket piggare. Det är fortfarande mycket spring på toa och blödningarna är inte borta men jag märker stor skillnad. Jag skall få en ny dos fredag den 4 januari och jag hoppas att jag blir ännu bättre efter den.

Nu har jag gnällt färdigt.
Det har ju faktiskt firats jul också. Dagen innan julafton så firade vi lill-julafton med grannarna. Det var gott, trevligt och roligt. Efter maten spelade vi TP och vem vann?? Jovisst vann jag och grannina mot R och F. Ha!
Sedan var det dags för spelet: Med andra ord och det är hur kul som helst. Där fick jag och R stryk så det visslade om det.

På julafton var vi hemma hos svärföräldrarna och det bjöds på massa mat som vanligt. Broder med familj hade kommit ner från Rättvik och firade jul med oss.
Den enda som saknades var min kära pappa, men jag hoppas och tror att han var med oss på sitt sätt.
Nu ser vi fram emot nyårsafton som skall firas hos C och H.