Begravningen

Gårdagen var jobbig. Pappas begravning skulle börja kl. 14.00 och det var sagt att jag skulle vara vid kapellet kl. 13.15 för att börja ta emot de som skulle närvara.
Så fort jag kom till kapellet och folket började komma så kom tårarna på mig och sedan fortsatte det så. Det känns som att jag grät 3 timmar i sträck. När allt var slut hade jag världens huvudvärk och jätteont i halsen.

De kom många gamla vänner, pappas gamla jobbarkompisar både från räddningstjänsten och Karholmen och släktingar. Störst av allt var att mina goa kompisar A & A kom. Förstår ni?? Mina kompisar kom på min pappas begravning. Hur goa è dom då??

Efter begravningen åkte vi till Scandic hotel i Backadal för att äta en smörgås, dricka lite kaffe och äta tårta.
Sedan åkte vi hem till mamma för att prata lite och träffa Stefan med familj.

Första och andra dagen på nya jobbet.

Igår var första dagen på mitt nya arbete. Den var lik alla andra första dagar på nya arbetsplatser. Hälsa på alla medarbetare, se hur organisationen är uppbygd och ställa i ordning skrivbordet.

Idag har jag varit på lagret. Jag har fått se hur det går till när man plockar order och skickar iväg paket. Till och med jag kunde plocka en order. Alldeles själv. Nu skall jag vara på lagret resten av veckan och på måndag 19/2 är det dags för pappas begravning.

Mopa har lämnat oss

Nu är det över. (kan man skriva så?) Pappa, även känd som "Mopa" har gått vidare. Hur känns det? Jo alla känslor är där. Man är ledsen, man gråter många tårar, man känner sig lättad, man känner saknad.

Jag och mamma satt hos pappa hela dagen i tisdags (6/2). Vi åkte hem cirka kl. 17.00. Varken mamma eller jag tyckte att det kändes bra att lämna pappa. När skall jag lära mig att lyssna på min intution?
Jag gick och lade mig cirka kl. 22.00 och somnade som en stock. När klockan är 23.30 ringer mamma och talar om att de hade ringt från sjukhuset. Återigen ilar vi till Sahlgrenska för att upptäcka att vi kom försent. Pappa hade avlidit kl. 23.35 dagen före sin födelsedag då han skulle fyllt 68 år.
Vi fick gå in och sitta hos pappa en stund. Han såg så fridfull ut. Efter cirka 30 minuter så bad sköterskorna oss att gå ut en stund så att de kunde göra honom i ordning inför sista avskedet. När klockan var 00.30 kunde vi gå in till pappa för att säga adjö. Det är så svårt att se sin älskade pappa ligga där även om han var fin i sin skjorta och de hade tänt ett ljus och ställt in en blomma hos honom.
Jag satt och tittade på honom och tänkte: ååh, nu andades han nog, men nej det gjorde han inte. Jag tänkte: om jag sitter här tillräckligt länge så börjar han andas och kommer tillbaka till oss igen. "Jag kan sitta här jättelänge, bara du kommer tillbaka!! Hör du det??" Näe, han kom inte tillbaka. Sorgen känns oändlig. Om jag går från honom nu så får jag aldrig mer se honom. Till slut var vi ju tvungna att åka hem.
Men det är bara att inse: han har lämnat oss. Nu måste vi börja arbeta med sorgen.

Är slutet nära?

Nu är det återigen ett tag sedan man bloggade. På vissa fronter har det hänt lite på andra fronter har det hänt massor.
Sälenresan som skulle gå av stapeln den 1 februari närmade sig med stormsteg och jag var i valet och kvalet om jag skulle åka eller inte. Efter många om och men så bestämde jag mig för att åka med. Kände att jag behövde lite ombyte, träffa mina goa kompisar och skratta lite.

Då hände det..... De ringer från Sahlgrenska och säger att det är nog bäst att vi kommer för pappa har svårt med andningen och har långa andningsuppehåll. Många tankar flyger genom huvudet. Är det slut nu? Är det bäst för PAPPA att det tar slut nu? Kommer det att finnas ett mirakelmedel som kan bota honom inom en snar framtid? Kan han hålla ut? Hur blir det efteråt? Hur skall jag kunna se på min pappa när han är död? Klarar jag att stötta mamma? Klarar hon att stötta mig? Hur blir livet utan pappa?

Jag och mamma åkte i ilfart upp till sjukhuset och visst hade han andningsuppehåll. De varade upp till 20 sekunder. 20 sekunder känns långt när någon slutar andas. Vi satt hos pappa och "vakade" (trodde vi) hela dagen och hela kvällen. Han hade sina uppehåll och rosslade lite, annars hände inget mer. När klockan blev elva på kvällen så var vi båda väldigt trötta. Tidigare på dagen hade vi pratat lite med pappas läkare och hon tyckte att det vore bra om mamma sover över på sjukhuset. Sagt och gjort, mamma åkte hem och hämtade lite nattprylar och sov över i ett anhörigrum. Jag meddelade mina kompisar att jag inte kunde följa med till fjällen.

Följande dagar är som en mardröm. Pappa ligger och ligger och ligger. Vi sitter hos honom och ser honom tyna bort. Han blir magrare för varje dag. Ibland kan man se en liten glimt i hans ögon, då blinkar han och faktiskt rör på ögonen, men annars stirrar han bara i taket. Tårarna rinner ständigt ner för kinderna på oss, känns det som.