Mopa har lämnat oss

Nu är det över. (kan man skriva så?) Pappa, även känd som "Mopa" har gått vidare. Hur känns det? Jo alla känslor är där. Man är ledsen, man gråter många tårar, man känner sig lättad, man känner saknad.

Jag och mamma satt hos pappa hela dagen i tisdags (6/2). Vi åkte hem cirka kl. 17.00. Varken mamma eller jag tyckte att det kändes bra att lämna pappa. När skall jag lära mig att lyssna på min intution?
Jag gick och lade mig cirka kl. 22.00 och somnade som en stock. När klockan är 23.30 ringer mamma och talar om att de hade ringt från sjukhuset. Återigen ilar vi till Sahlgrenska för att upptäcka att vi kom försent. Pappa hade avlidit kl. 23.35 dagen före sin födelsedag då han skulle fyllt 68 år.
Vi fick gå in och sitta hos pappa en stund. Han såg så fridfull ut. Efter cirka 30 minuter så bad sköterskorna oss att gå ut en stund så att de kunde göra honom i ordning inför sista avskedet. När klockan var 00.30 kunde vi gå in till pappa för att säga adjö. Det är så svårt att se sin älskade pappa ligga där även om han var fin i sin skjorta och de hade tänt ett ljus och ställt in en blomma hos honom.
Jag satt och tittade på honom och tänkte: ååh, nu andades han nog, men nej det gjorde han inte. Jag tänkte: om jag sitter här tillräckligt länge så börjar han andas och kommer tillbaka till oss igen. "Jag kan sitta här jättelänge, bara du kommer tillbaka!! Hör du det??" Näe, han kom inte tillbaka. Sorgen känns oändlig. Om jag går från honom nu så får jag aldrig mer se honom. Till slut var vi ju tvungna att åka hem.
Men det är bara att inse: han har lämnat oss. Nu måste vi börja arbeta med sorgen.