Sälenresan som skulle gå av stapeln den 1 februari närmade sig med stormsteg och jag var i valet och kvalet om jag skulle åka eller inte. Efter många om och men så bestämde jag mig för att åka med. Kände att jag behövde lite ombyte, träffa mina goa kompisar och skratta lite.
Då hände det..... De ringer från Sahlgrenska och säger att det är nog bäst att vi kommer för pappa har svårt med andningen och har långa andningsuppehåll. Många tankar flyger genom huvudet. Är det slut nu? Är det bäst för PAPPA att det tar slut nu? Kommer det att finnas ett mirakelmedel som kan bota honom inom en snar framtid? Kan han hålla ut? Hur blir det efteråt? Hur skall jag kunna se på min pappa när han är död? Klarar jag att stötta mamma? Klarar hon att stötta mig? Hur blir livet utan pappa?
Jag och mamma åkte i ilfart upp till sjukhuset och visst hade han andningsuppehåll. De varade upp till 20 sekunder. 20 sekunder känns långt när någon slutar andas. Vi satt hos pappa och "vakade" (trodde vi) hela dagen och hela kvällen. Han hade sina uppehåll och rosslade lite, annars hände inget mer. När klockan blev elva på kvällen så var vi båda väldigt trötta. Tidigare på dagen hade vi pratat lite med pappas läkare och hon tyckte att det vore bra om mamma sover över på sjukhuset. Sagt och gjort, mamma åkte hem och hämtade lite nattprylar och sov över i ett anhörigrum. Jag meddelade mina kompisar att jag inte kunde följa med till fjällen.
Följande dagar är som en mardröm. Pappa ligger och ligger och ligger. Vi sitter hos honom och ser honom tyna bort. Han blir magrare för varje dag. Ibland kan man se en liten glimt i hans ögon, då blinkar han och faktiskt rör på ögonen, men annars stirrar han bara i taket. Tårarna rinner ständigt ner för kinderna på oss, känns det som.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar