Golden Days besök

Nu blir det ett lite gnälligt inlägg igen.

Det är också på temat mänskligheten. Ibland blir man förundrad över hur man blir bemött av andra människor.

Jag och mamma hade bestämt att vi skulle träffas efter jag slutat jobbet på onsdagseftermiddagen, gå och kika lite i affärerna i stan och sedan avsluta

med att gå till Golden Days och äta en god middag.

Vi har köpt ett Enjoy häfte och i det finns det en kupong som gäller för att äta två och betala för en så vi tyckte det var bra att utnyttja den.

Vi hade jättetrevligt när vi tittade i affärerna och när klockan var runt halv sju så var vi hungriga och bestämde oss för att gå till restaurangen.

Vi hängde av oss jackorna i garderoben och gick in i restaurangen. Det var ganska mycket folk där.

Vi gick fram till en pulpet där det stod:

"Vänta här på bordsplacering"

Bakom pulpeten stod det en kvinna som jag antog var hovmästaren. Hon höll på med en lista av något slag.

Vi ställer oss framför henne och väntar.

Väntar.... och väntar..... och väntar.......

Vi stod säkert och väntade i flera minuter och hon gav oss inte ens en blick.

Inget:

-Välkomna, jag skall bara ordna detta så skall jag visa er till ett bord.

Efter en stund säger mamma, lite vänd mot mig:

-Skall vi stå här och bara vänta?

Då äntligen tittar kvinnan eller surkarten som jag vill kalla henne upp på oss och säger:

-Ja det skall ni.

-På vad då, frågar jag.

Inget svar.

Efter ytterligare en stund frågar surkarten:

-Är ni här med ett större sällskap?

-Nej, det är bara vi två, säger jag med stor förvåning i rösten.

Då gör hon en min mot oss och ruskar lite på huvudet. Precis som om vi är idioter.

Måste man tillhöra ett större sällskap för att fånga hennes intresse och få en sittplats?

-Har ni bokat bord? Blir nästa fråga.

-Nej, det har vi inte, svarar jag.

Då tittar hon på mig, lägger huvudet på sne´och ler lite halvsurt.

-Då får ni vänta, säger hon.

Vid det här laget fullkomligt kokar det i mig. Jag hade många ord jag ville kalla henne och många fina kommentarer som bubblade i mig. Men jag tänkte: lugna ner dig. Det är inte värt det.

Efter ytterligare en stund, tar hon två menyer och talar om att hon skall titta efter ett bord. Innan hon hinner gå säger mamma:

-Vi skulle gärna vilja sitta där borta och pekar åt höger in i restaurangen.

Surkarten vänder sig om och säger:

-Det är fullt där!

Då vänder jag mig till mamma och säger:

-Får vi inget bord om 30 sekunder så går jag härifrån och jag tänker högljutt tala om varför vi går.

Så går hon i alla fall in till höger och visar oss ett bord där. Precis där vi ville sitta.

Baaahhh!!

Vad var problemet?

Utövade hon någon sorts makt över oss? "Jag bestämmer när folk blir visade till borden."

Om det var hennes lilla kvällsnöje så har hon inte mycket glädje i livet.

När vi hade suttit vid bordet en stund så tog världens gulligaste servitris hand om oss. Hon var så bra. Kom fram till oss och talade om att hon skulle ta emot våran beställning efter att hon hade gjort en flambering.

Sedan när vi hade väntat en bra stund på maten, kom hon fram och meddelade oss att maten skulle komma alldeles strax. "Vi har inte glömt er."

Så bra hon var.

Hon räddade hela Golden Days rykte.

Maten var helt okej och vi gick nöjda därifrån.

Dagens historia:

-Jag har det inte lätt med hustrun.

-Hur så?

-Om jag går ut spelar hon förolämpad, om jag är hemma spelar hon fiol.